Som sambolevande par, ogifta med olika efternamn, i väntans tider på ungen som ska jäsa i ungefär två månader till finns såklart en fråga som skapar konflikt:
Vems efternamn ska barnet ha?
Han tycker att barnet ska ha hans namn. Jag tycker mitt.
Hans resonemang:
Det är så man gör. Det är så man alltid har gjort och det är så man brukar göra. De flesta gör så.
Mitt resonemang:
Min lillprins har mitt efternamn och jag vill att inte direkt dela upp ungarna utan låta dem som syskon heta samma sak.
Jag vill tycka att mitt resonemang är klart mer slagkraftigt än hans. Att göra något för att det är eller har varit norm är inget vinnande argument om det finns en annan lösning. För mig hade det inte varit lika viktigt med mitt namn om det inte var så att storebror to be har det namnet. Dessutom har han ett av Sveriges absolut vanligaste efternamn, Mitt är inte ovanligt heller, men i alla fall inte på topp 3. Helst skulle jag vilja att vi alla hette samma sak, men vi kommer antagligen inte att gifta oss, och jag vill inte ta hans efternamn på ena ungen med anledning att utifall att vi gifter oss sen och så blir det aldrig av. Jag har absolut inget problem med att ta ett helt nytt efternamn, det känns mycket mer tilltalande än att alla ska ha olika namn.
Hur tycker ni?
Motivera gärna.
Vad knepigt. Jag trodde barnet alltid fick mammans efternamn om man inte är gift. Men jag håller med om att det är trevligt att alla barnen heter samma sak. När jag skilde mig, krävde min exman att jag skulle byta tillbaka till mitt flicknamn för att inte smutskasta hans vackra efternamn. Han förstod inte att jag alltid vill heta samma sak som mina 3 gullungar! Nu heter jag hans efternamn på pin kiv. Min sista utpost!
Ja det är klart man vill ha den gemenskapen med sina barn! Särskilt om man haft namnet tillsammans länge.