Nej, jag är inte det. Inte alls faktiskt. Just nu är jag endast en stor mage med armar och ben. Jag mår illa, är trött och inte blir det bättre av att jag är mycket tyngre än vanligt. Jag har inte kunnat jobba på snart fyra månader och kommer antagligen inte att kunna det mer innan ungen kommer. Jag kan säga att folk som tycker att allt är så underbart och fantastiskt när de blir gravida:
Jag är INTE en av dem.
Den här bloggen existerar knappt i mitt liv längre, för när jag orkat ta mig för att lämna på dagis och sen ta mig hela (wow, heeeeela) vägen hem igen så sätter jag mig ner, tittar åt något håll en stund, kanske kikar på telefonen, och sen somnar jag.
Jag avundas de som märkbart påverkas av sin graviditet annat än att de blir tyngre och lite osmidigare. Samtidigt är det den bild som målas upp av gravida, det enda jag hade hört och förstått om graviditet innan min första var att man kunde må illa på morgonen, men sen visade det sig att så behöver det inte alls vara. En del mår inte illa alls, och jag är så glad för deras skull. Men det blir så mycket svårare för mig, och säkerligen många andra, som mår piss under graviditeten.
För det första förväntar sig stora delar av samhället att man ska fungera som vanligt. Idag hör jag för första gången av mig till försäkringskassan för att kolla vad som händer och varför jag inte fått någon sjukpenning.
För det andra, det som nog är allra svårast, är det att själv inse och komma till ro med att jag orkar inte mer än så här. Jag kan faktiskt inte jobba (stående yrke). Jag klarar inte av att stå upp mer än en kort stund utan att svimma eller kräkas. Mina järnvärden ligger långt under det normala trots ett stadigt pillerknaprande och ökat intag av järnrika födoämnen, och jag är trött. SÅ TRÖTT. Hjärnan fattar liksom inte det. Vill inte hänga med i vad som händer med kroppen. Det tar tio minuter att gå till tåget tänker jag, och missar det varje gång. Kroppen är långsammare, orkar ingenting och jag får därför absolut ingenting gjort. Det är väldigt svårt att hantera och också acceptera. Vissa dagar bryter man ihop bara för att logiken inte går ihop.
I allt det här lever vi ju i ett instagram-samhälle där man ska fixa allt, allt ska vara snyggt hela tiden. Folk lägger upp bilder och statusar på hur de är föräldralediga och samtidigt pluggar hemma, går till gymmet, lagar värsta maten, träffar folk, bloggar, instaspammar. Och alla kommenterar ba ”men guuuu, du är så duktiiiiig”. Och likadant de gravida: de gymmar, dricker supersmoothies, har redan gjort i ordning hela babyrummet, byggt spjälsängar, vagnen står redo i hallen, ultraljudsbilder kan inte spammas mer än de gör, de har appar som räknar ut allt…
Samtidigt ligger jag på soffan och ba… ”Kan du steka fiskpinnar när du kommer hem? Jag hittade ett paket i frysen.” Jag är glad om jag orkar köpa mjölk på väg hem från dagis. Med alla intryck (även om man vet att det mesta är en fasad) och samtidigt oviljan att hänga med i sin egen utveckling kan självkänslan inte bli mycket lägre.
Förutom på en punkt. Det finns en fördel med att vara så trött. Att på riktigt inte orka bry sig. Jag har inte tvättat håret på en vecka, har påsar under ögonen och vaggar fram på gatan. Och jag orkar verkligen inte bry mig. Min energi ska räcka till att ta de där vaggande stegen till bussen och det finns inget över för att se eller ens undra om någon höjer på ögonbrynen.
Och faktum är att all energi som försvinner går ju faktiskt åt för att göra en liten människa. Så hur dålig och svag jag än känner mig så jag är jag faktiskt rätt stark. Det är vi alla som får bära runt på de här jävla magarna.
Kommenterat på Skilda.nu