Det började med att lillprinsens täckbyxor försvann. De blev nog kvar på dagis över julen, tänkte vi. Smällde på med fleecebyxor och galonisar så länge. Det var inte heller så kallt i Stockholmstrakten över jul så det gick ju bra. Tillbaka till förskolestart och inte täckbyxor hittas. Inte våra i alla fall. Exet skickar ungen till dagis utan fleecebyxor i bara galonisar (”han har dubbla tunna byxor under”) för att ”han kissade på sig igår så jag har de hemma och tvättar dem imorrn. Eller kanske på onsdag.”
W – T – F ? Hur mycket jag än undrar varför exet inte hörde av sig tidigare, t.ex. kvällen innan, så är situationen som den är. Jag drar iväg och köper nya fleecebraller (man kan inte få för många uppsättningar när ungarna går på ute-dagis) och undrar vart i helskotta täckbrallerna har tagit vägen. Hör av mig till mormor – inte där. Letar hemma igen – inte där. Mejlar alla föräldrar på förskolan – inget svar.
Så kom den dagen då jag kom fram till att det är lika bra att köpa nya. Som sagt, en eller två extra uppsättningar skadar inte, om nu de försvunna brallerna skulle dyka upp igen dvs. Så jag dumpar ungen på förskolan, tar mig till närmsta köpcentrum och börjar kika på täckbyxor. Rean verkar inte gälla täckbyxor i schyst budgetklass, men jag hittar mig ett par som verkar passa och som inte är för dyra. Ungen börjar få slut på strumpor med så jag grabbar två par på väg till kassan. Så långt gick det rätt bra.
Sen tänker jag att jag kan ju i alla fall kika på rean i de andra butikerna, för att se om det finns någon schyst tröja till prinsen också. Till historien hör (kanske, kanske irrelevant) att jag nyligen rensade ur killens byrå på kläder som börjar bli för små och annat för att göra lite plats och få lite ordning. I samma veva köpte jag även några nya tröjor i större storlek som för att kompensera för de han inte riktigt passar i längre. Så jag tänker väl nu att en tröja till skadar ju inte. Om det finns någon bra dvs, i någon modell han skulle behöva.
Sen ballar jag ur. Går in i första butiken och bara förälskar mig i ett par ljusa jeans och en blå skjorta. Och nya jeans, det kommer han ju behöva till våren och sommaren, tänker jag. Men nej, jag kanske borde vänta. Eftersom att jag dessutom håller på att svimma går jag ut ur butiken igen, sätter mig ner, käkar ett äpple, dricker vatten. Väntar lite. Tänker att jag ska leta efter ett Kappahl (som av någon anledning inte fanns i just det här centrumet – jättekonstigt), för att kika på vad de har först. Jag liksom gillar deras barnkläder. Passerar ett Glitter som har en väg med smycken på 75% rea. Och vänta, glöm vad jag sa tidigare, det är DÅ jag ballar ur. Först tittar jag lite fint på något örhänge som liknar något jag tappar bort, kikar på prislapparna och vänder och vrider lite. Sen kommer jag på att min mamma gillar sådana här ringar, och min syster letar ju efter sådana här örhängen (som är äkta silver och INTE på rea) och det här armbandet var ju också fint!
Vidare till nästa affär, vars rea jag redan varit på och handlat till lillprinsen. Men jag passerar rean och går till det nya utbudet för att se om de har något liknande byxorna och skjortan i den första affären fast billigare. Det har de inte. Istället har de ett par andra jeans utan knäppning, sköna och bekväma liksom, samt fina mjukisbyxor, roliga långkallingar och fina tröjor som också är roliga för det är minioner på och Dumma mej gillar ju ungen och jag bara plockar på mig. Till historien hör (på riktigt) att jag är sjukskriven just nu och därför lägre inkomst och har juristkostnader och annat som ska betalas och jag bör inte köpa saker jag (vi) inte riktigt behöver. Så jag lägger tillbaka en tröja som jag inte för mig själv klarar av att rättfärdiga att ungen behöver. Men lägger till de där fina tröjorna med minioner på.
Jag inser nu att KappAhl inte finns och går tillbaka till den första affären och plockar fram de där fina ljusa jeansen (också utan knapp, BEKVÄMT) och skjortan och kommer på att nya kalsonger behövs ju och jag kan ju passa på att se om de har några fina strumpor, för de kan man ju inte få för många av eller? Vet att jag ju köpte några par där någonstans i början, men när jag hittar världens sötaste med ögon och öron så finns det liksom inget logiskt resonemang som talar för att inte köpa dem.
Nu sitter jag hemma med sax och märkpenna i högsta hugg och skyndar mig att skriva namn i allt innan jag eller någon annan skulle kunna få för sig att jag kanske inte behövde köpa allt det här just nu. Man kan ju faktiskt tvätta lite oftare. Eller?
Jag rättfärdigar det hela med att ungen växer så det knakar och klarar mig helt samvetsfri eftersom att jag handlade till barnet och inte till mig. (Bortsett från lite smycken som jag lägger undan tills jag har glömt bort dem, hehe.) Dessutom skottade jag både framför vår dörr och grannens när jag kom hem, trots att jag höll på att dö av utmattning. Förmågan att rättfärdiga mina handlingar och sopa undan dåligt samvete – I has it.
(Btw, jag kommer antagligen inte att börja tvätta oftare, sånt sysslar inte jag med.)
Kommenterat på Skilda.nu