En bekant till mig berättade hur han aldrig vill ha fler barn (han har ett), eftersom att han inte kan älska någon eller något lika mycket som sin dotter. Det är väl lite väl naivt, tyckte jag, för det blir ju annat när nästa barn kommer. Eller hur?
Min bror fick nyss barn, en kusin fick nyss barn, och jag bara längtade efter en liten bebis. Så blev jag gravid. Och plötsligt förstod jag precis vad han menade, min bekanta. Jag har ju redan ett barn, min prins som är mitt allt! Jag har ingen aning om vem som finns i min mage. Jag känner inte den, jag vet inte vem det är. Vad ska jag med den ungen till? Det kan ju bli precis vem som helst! Det är ju jag och prinsen mot världen, vart ska den här nya ungen få plats? När lillprinsen sen blev sjuk blev det ännu värre. Vad ska jag med något litet foster till när min prins är den som behöver mig?
Såhär får man ju inte tänka. Och jag vet, JAG VET att det kommer bli annorlunda sen. Jag kommer älska den här lilla snorungen över allt annat, tillsammans med min prins. Och jag kommer lära känna ungen, oavsett vem det är. Absolut. Jag tvekar inte en sekund på det. Kanske är det också därför jag kan tillåta mig själv att ha sådana tankar. Att jag får för mig att jag inte vill ha ungen nu, betyder inte att det är ett faktum som är hugget i sten.
Efter att lillprinsen fått veta att det finns en bebis i magen känns det hela ändå lite mysigare. Att han är jätteglad och ser fram emot bebisen som ska komma gör ju att det känns lite roligare nu än innan. Trots mysighetsfaktorn som kom med det så känns det generellt som att alla i min omgivning är så mycket gladare över att jag ska ha barn än vad jag själv är. ”Vad fantastiskt! Grattis! Å, vad kul det ska bli! Du måste vara jätteglad! Å, vad spännande, hur känns det?” Tja, det känns inte lika jävla roligt för mig som för dig vill jag svara. Det gör ju inte det! Jag mår piss, jag vet inte ens om det finns en unge där inne förrän jag varit på ultraljudet, jag sover redan dåligt och vet att det kommer ta minst ett år innan jag får sova igen, och fortfarande har jag ingen jävla aning om vem som är på väg! Shit, det kan ju bli världens jobbigaste unge! Med världens finaste, snällaste prins så kommer den nya ungen ha en hel del att leva upp till. Och som jag sa, det är klart det kommer förändras. Det kommer vara ett underbart barn som jag kommer älska mest av allt.
Men nej. Jag är inte glad och tycker inte att det är så fantastiskt som det förväntas av mig. Att vara gravid är helt jävla värdelöst.
Jag vet hur det känns. För egen del hade jag bestämt mig för att jag inte ville ha fler barn, jag hade 2 fantastiska barn och kände att det räckte, kanske lite extra för att vi separerat. Träffade en ny tjej som redan hade en son och var helt inställd på sterilisering, hade till och med fått tid för ingreppet. Då fick jag veta att hon var gravid. Tidigare har jag gråtit av lycka, men denna gång grät jag av sorg. Vi pratade om det och jag ville inte ha kvar fostret medan tjejen hade bestämt att hon ville bli mamma. För min del var det bara att acceptera, men jag fick gå i samtal för att klara av det.
När barnet väl föddes blev hon från första stund precis lika älskad som mina andra barn.
I mina sämre stunder kan jag må dåligt över hur jag kände då, men den känslan hade jag då av vissa orsaker. Det viktiga är vad jag känner idag och då finns inget annat än obegränsad kärlek för dottern. Just denna kärlek som vi känner för våra barn är märklig, oavsett hur mycket kärlek man ger till barnen så finns det ännu mer att ge.
Tack för att du delar med dig! Känns skönt att inte vara den enda som gått i svart.