Som ni kanske vet mår jag fördjävligt i min graviditet, som alltså inte alls är särskilt vacker och underbar just nu. Även om jag börjar komma i hyfsad fas med att hålla kräkandet lite på avstånd så mår jag ständigt illa, har jag svårt att stå upp längre tid utan att känna mig svimfärdig, blir trött av att resa på mig och har ont i princip överallt. Hela tiden. Jag får rikta all min energi till att orka utföra de viktigaste sysslorna: ta lillprinsen till och från dagis, fixa mat till honom och fixa mat till mig, så att jag inte mår ännu sämre. I övrigt är jag helt kraftlös.
Hur förstående min sambo än är och kan vara är det såklart påfrestande för honom. Än värre med tanke på hur galen han blir när det inte är ordning och reda hemma. Och jag har inte precis orkat städa. Jag får knappt tag i energi att stöka till och ta fram saker, och sen är jag slut.
Eftersom att jag har märkt att han gått och varit småirriterad för sig själv har jag väntat på att han ska få ett utbrott över att det är stökigt och att jag inte gör någonting och att jag kan väl plocka undan. Härom dagen berättade jag för en bekant hur jag förberett mig på det och hur arg jag kommer bli och min följande respons. Jag berättade också hur jag inte behövt bli arg eftersom att sambon inte gett mig tillfälle.
Förrän samma kväll. Han kommer hem till en stökig lägenhet, trött efter jobbet. Lägenheten är dessutom stökigare än jag tänkt eftersom jag inte hunnit hem före honom och plockat undan lite (värre än vanligt alltså). Och det som jag väntat på kommer. Hur jag inte gör någonting, bara ligger hemma, kan inte ens plocka undan tallrikar efter mig, inte ens kört en diskmaskin, det är inte precis ett nytt fenomen att jag inte är bra på att städa, jag orkar stöka till och åka till stan, men inte städa efter mig… etc. Arg som ett bi.
Jag blev så arg och ledsen, men jag var ju förberedd. Vad fan tror han! Jag bär på hans jävla unge, och tacken för det är att min kropp är lealös och svullen! Jag kan knappt gå till affären och köpa mjölk utan att svimma! Min kropp värker ständigt och alvedon hjälper inte! Hur tror han det är? Och jag kräks nästan varje dag! Hur påfrestande är inte det för kroppen? Vem fan förväntar sig av en som är magsjuk att städa och fixa? Jag fryser! Jag svettas! Jag kan inte sova på nätterna! Huvudet värker och dunkar hela tiden! Dessutom måste jag gå och känna skuld varje dag för att han gör allt och jag gör inget! Jag kan inte ens jobba! Hur jävla lätt tror han att det är? Jag är inte sjukskriven för att vara på semester och ligga och slappa. Jag är väl fan mer utmattad på en timme än vad han är efter en heldag på jobbet, och sen ska jag få skit för det? För att hans jävla unge ligger och suger musten ur mig? För i helvete!!!
Men det sa jag inte. Istället kröp jag med svansen mellan benen in till sovrummet där jag satte mig på golvet för mig själv och grät. Började plocka upp kläder och böcker som låg slängda där. Tänkte på att jag ville skrika alla de där sakerna, men kunde inte. Tårarna hade redan kommit och dessutom var ju lillprinsen närvarande. Barnen kommer först. Känslan av oduglighet och skam över att jag nog kan ha hållt bättre ordning fick vinna över fuck you-mentaliteten som jag tänkt öva på.
Men slutet gott, allting gott. Middag, kiss and make up, och sen var det bättre. Han behövde bara få gnälla, jag skyllde på mina hormoner och sen var det ur världen. Tills nästa gång. Då jävlar!
Kommenterat på Skilda.nu