Efter att min prins insjuknat i en allvarlig sjukdom och hans far visat total brist på omdöme samt äventyrat hans hälsa har jag bestämt att lillprinsen inte ska bo hos pappa förrän hans prover och uppföljningar ser bra ut. Jag försökte att närma mig ämnet lite fint:
– Jag tycker inte att han ska bo hos dig efter vad som hänt, jag vill vänta tills hans uppföljning är klar och vi vet att allt är bra. Vore bra om vi kunde hitta en gemensam lösning.
Typ. Han ba:
– Aa men vi har ett beslut som gäller, så det går inte.
Yeah right, för att du inte har brutit mot det på alla sätt som går flera gånger redan. Men istället sa jag lite proffsigt:
– Jag har en skyldighet att skydda pojken när stark oro finns. Eftersom vi inte kan komma överens har jag inget val än att inte lämna ut honom till dig. Ni får gärna ses såklart, men nej, inte under en hel helg.
Och där trodde jag han skulle bli rabiat, men istället blev jag nästan positivt överraskad över hans svar:
– Okej, det verkar ha hänt något som gör att du känner oro, det måste vi reda ut, eftersom att vi inte kan diskutera saker själva så ser jag till att vi får en tid för familjerådgivning snarast.
Oj! Lite skitnödig i brallan därborta! Även om han själv tycker att han inte gjort något fel och det hela bara är ett missförstånd. Så vi har fått en tid till idag. Punkt slut. Trodde jag. Nej, sen kommer han och ba:
– Ja, alltså, jag har tänkt att vi ska gå dit och lösa det här missförståndet så att vi kan fortsätta som vanligt. Du med väl?
Och jag ba:
– Jag tänkte att vi går dit för att kunna förstå hur den andra tänker och sedan komma fram till något, om hur vi ska göra framöver.
Och han ba:
– Om du tror att att vi ska komma överens om något nytt så har du förstått fel!
Ehh….. Och han fortsätter:
– Vi måste ju ha samma målsättning! Vad vi ska komma fram till. Det måste vi veta innan!
Och jag ba:
– Men om vi redan har bestämt det innan är det väl ingen idé att gå dit? Trodde vi ska dit för att bestämma det där?
Och han ba:
– Nej, man kan ha samma målsättning utan att vara överens i frågan. Så vi går dit för att se hur vi kan fortsätta som vanligt utan att någon ska känna oro, ok?
Och jag ba visst, för jag vet att min oro kommer inte minskas förrän jag vet att min son är mer eller mindre frisk. Dessutom har jag lejt mormor att hämta ungen från dagis innan han hinner försöka något, men det kommer han få reda på först på mötet. Shit, ibland vet jag inte om jag pratar med en vägg eller med en lobotomerad dalmatiner.
Snart ska jag iväg till det där samtalet, önska mig lycka till!
Kommenterat på Skilda.nu